Laberis

- Riksdagsledamöter tjänar visst över femtiotusen i månaden.

- Jag skulle lätt vilja bli politiker! Jag ska bara välja ett parti först..

Jag hörde på radion för några dagar sedan att Svea Hovrätt, i det av media starkt uppmärksammade fallet Riccardo, sänkt straffen för de ungdomar som misshandlade honom till döds. Ett år på slutet ungdomshem blir det för några av dem och de andra friades. Ett år! Det var ju mord! Nej, inte enligt hovrätten som dömde dem för misshandel och vållande till annans död. Men herregud människor, vakna! Fem ungdomar ger sig på en annan och slår ihjäl honom, borde inte det hålla dem inspärrade i ett antal år? Nej inte i Sverige, inte i ett land där brott lönar sig.

Mord är det värsta brott man kan begå, då borde väl straffen bli de strängaste man kan få? Fyra års sluten ungdomsvård är det högsta straffet i Sverige idag, ge dem det då! Det tjänar ju ingenting till att ha ett rättssystem om det inte fungerar. Det tjänar ingenting till att hålla dyra rättegångar och avlöna alla dessa jurister och byråkrater om inte brottslingarna straffas. Det tjänar ingenting till att hålla sig på rätt sida lagen, för man hamnar ändå inte bakom galler.

Felet med dagens rättsystem, förutom det att de inte vågar döma hårda straff, tycker jag är kostnaderna för rättegångarna. Har du råd med duktiga advokater har du stor fördel mot de som får nöja sig med de man har rätt att ha. Är du rik är det alltså lättare att slippa undan lagens långa arm. Så har det alltid varit, med den skillnaden att förr i tiden dömdes det i genomsnitt ut hårdare straff än vad som nu är fallet.

När det äntligen döms ut ett långt straff för ett allvarligt brott, livstid exempelvis, får den dömde i regel villkorlig dom och blir frigiven efter ett par år. Det är helt galet. Vi lever i ett samhälle på ruinens brant, vi lever i Sverige - landet där brott lönar sig.

Jag vaknade tidigt imorse, olidligt jobbigt var det att släpa sig upp ur sängen klockan sju, en timme efter att larmet väckt mig. Än värre blir det när jag upptäcker att hela världen är vit; fullkomligt, vintrigt vit. Jag som hade hoppats på golf och sol i påsk.

Anledningen till att jag gick upp var att jag hade körlektion, inte mitt favoritväder att köra bil i, men ändå. Väl där får jag reda på att jag blir tvungen att byta tid för halkbanan, ett jävla matte-prov hade hamnat ivägen. En drömstart på dagen. Varför är det alltid så här? När man väl planerar något går det åt helvete, det spelar ingen roll vad det är, när det ska vara, eller var. Men visst känner ni igen er, det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Vad beror det då på? Vår högt aktade Ingemar Svensson hade nog sagt något sådant här: “Om ni inte är säkra, gissa på: Oljekrisen, Globaliseringen, Depressionen eller Klimatförändringen.” Jag tror mig kunna utesluta alla fyra i det här fallet.

Frågan kvarstår; varför? Jag tror att det finns ett generellt svar, men som dock inte är ett bra svar. Det finns runt sex miljarder människor i världen, alla har en fri vilja och alla planerar sina liv någorlunda fritt. Låt oss bortse från alla i tredje världen som enligt vår västerländska mening inte har några liv. Låt oss se till Sverige. Nio miljoner människor strävar åt olika håll, en lagbok med samma omfång som Göran Perssons midja och därtill allmänna vett och etikettregler som vi följer dagligen. Är det då konstigt att våra viljor ibland, eller i stort sett alltid, blir motarbetade? På det skulle jag vilja svara med ett bestämt ”aaah.” För visst känns det alltid lika konstigt när det inte blir som man tänkt sig, det känns alltid lika fel.  

Vi människor behöver utrymme för att åstadkomma det vi vill, det utrymmet finns inte nu. Det finns knappt plats att krypa fram längs golvet i det trånga rum som kallas Sverige. Antingen måste vi bli jävligt bra på att krypa eller så bygger vi ut rummet till en sal. En sal där alla får plats och alla kan höras, en plats som vi vill kalla Sverige.