Laberis

Som ni alla säkert redan har hört så kommer jorden snart gå under, eller snarare dränkas under de enorma vattenmassor som frigörs då isen vid våra poler smälter, åtminstone om man får tro Al Gore mfl. Alla talar om att vi ska försöka hindra det här till varje pris, men också att det förmodligen redan är för sent. Jag tycker att vi ska tala om vad vi ska göra när problemet kommer på riktigt. Vad ska vi göra med dessa vattenmassor?

Jag har en idé. Givetvis en alldeles utmärkt en, eftersom den är min, men också barnsligt orealistiskt. Ingenting är dock för surrealistiskt eller otänkbart för att publiceras på Laberis. Denna briljanta idé går ut på att vi bygger kanaler in i det karga och torra Afrika. Om vi gör det så blir vi av med stora vattenmassor, vi skapar bördig odlingsmark som bidrar till att minska hungersnöden, samt att vi minskar vattenbristen i dessa länder som nu har stora problem med en ständigt växande befolkning. Att genomföra detta ser jag som näst intill omöjligt, men om det med hjälp av bistånd från  länderna i väst skulle gå, vore det inet en bra lösning? Vi slår ju tre flugor i en smäll. 

Idag har jag skrivit en masssa olika texter, en av dem var viktig, det var nationellt prov i Engelska B. En av dessa texter blev inte bra, det var nationellt prov i Engelska B. Besviken, trött och allmänt gubbgrinig på den fullständigt inkompetenta engelskalärare som gjort mig sämre än vad jag var tidigare under mina snart två år på gymnasiet, sökte jag tröst hos Bergqvist Skor. Nog fann jag trösten alltid. Två par helt klanderfria skor bara stod och väntade där på mig, precis så som skor brukar stå och vänta på mig varma aprildagar. Ett par gula och ett par vita, skinande som om själva solen trängde genom den halvmetertjocka betongväggen och visade att “här står vi”. Gult är fult har det sagts mig så dom fick stå kvar, dom vita står nu mer i skostället en trappa ned.

Nu har ni äntligen kommit igenom den allt annat än inkontemplativa inledningen som säger allt och ännu mer, om du förstår vad jag menar. I vilket fall så var det priset som jag reagerade över. Eller snarare det faktum att jag inte reagerade på priset när jag skulle betala. Jag har nämligen just fått ett sånt där vackert litet kort som är guld värt i många sammanhang.

-”900 kr tack”

-”visst här är kortet..”

Normalt sett, eller inte normalt, för det finns inget som är normalt, så hade jag tänkt över mitt köp betydligt mer. Jag menar 900 kr är ju en bra bit på vägen till en surfingbräda, jag har inte riktigt hittat den vägen eller snarare vågen än, men snart, snart så vill jag hitta den! Sensmoralen i dagens lilla historia ligger i att man ska vara försiktig när man handlar med kort, “för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!”

Nu är våren här! En härlig och varm tid, javisst, den kunde i alla fall ha varit härlig om det inte varit för allt som hamnar i vägen hela tiden. Alltid, alltid när någonting måste göras, alltid när jag planerar någonting så går det inte riktigt som jag tänkt mig. Är det bara vanlig hederlig otur eller är det någonting annat? Varje gång tänker jag “Varför jag, varför alltid jag?”, det är inte konstigt att man misslyckas ibland, man ska faktiskt vara riktigt nöjd när man för en gångs skull lyckas.

För att ta den här dagen som exempel: Jag har två inlämningsuppgifter, två muntliga framföranden samt tre prov att plugga inför. Tänkt dig då att jag dessutom blir tvungen att jobba med något som måste bli klart så fort som möjligt. Lägg därtill att det inte går att hinna klart med jobbet, pga. att utrustningen går sönder. Hur glad blir man då? Inte glad alls kan jag berätta. Hur är det då meningen att man ska klara av allting? Det vet jag inte, men jag tror mig veta att det helt enkelt ska vara omöjligt.

Till råga på allt som jag inte ens orkat berätta för er så ska jag mönstra samtidigt som slutprovet i kemi.

Jag har ett liv jag också, även om det kanske inte är tänkt så om man går NV. Jag vill få tid över för fotboll, bandy, segling, golf, jobb och tid då man bara umgås med vänner. Jag vill få tid för annat än det trista skolarbetet, jag vill få tid för att leva!

Jag är arton år; formellt sett är jag vuxen, sett till mig själv är jag fortfarande ett barn. Ett barn som tycker och tänker, ett barn som inte förstår sina egna begränsningar, ett barn som bara ser möjligheter.

Att vara vuxen medför skyldigheter och rättigheter och med det kommer ansvar. I det avseendet tror jag att alla blir vuxna i det ögonblicket de fyller arton, men egentligen handlar det om en inre mognadsprocess. Jag skulle vilja säga att det handlar om att bli en realist.

Att se vad som är möjligt och inte. Ett barn kan tänka vad som helst och ser inte vad som är realistiskt, på det sättet är vi barn naiva. Vi ser inga gränser, bara möjligheter. Ett barn kan komma med tusen olika lösningar på ett problem, lösningar som vuxna individer bara skrattar åt. Barn ser inte bara det som är realistiskt, barn ser allt.

Där skiljer sig de vuxna från oss barn, de är realister. Många är de möjligheter realister inte ser. Många är de fall då barn uppfattas som skarpsinniga och intelligenta. Anledningen är enkel, vi ser allt.

Jag tror att många av de kända tänkarna; Pelagius, Descartes och Einstein, för att nämna några namn, fortfarande var barn. De tänkte fritt och de var inte alltid realister enligt omvärlden. Världen behöver barn, de är vår framtid.

Mina arton år till trots, är jag fortfarande ett barn. För var dag som går känner jag mig dock äldre, jag är på väg att bli en realist, att bli vuxen på riktigt. Men fram till dess: våga kalla mig barn!

/P.

Hur många gånger har man inte fått höra saker i stil med: “Jag är inte den jag ser ut att vara”. Jag är trött på det nu, trött på att höra folk försäkra en om att de är annorlunda under ytan, hur vet de ens hur de framstår för omgivningen? Tror de verkligen att man alltid får en viss uppfattning bara på grund av några dyra jeans eller ett par fräcka skor? Visserligen har forskare kommit fram till att det första som vi bedömer en person efter är just skorna, men det spelar ingen roll. Mina frågor kvarstår ändå obesvarade.

Om det nu är så att man inte vill framstå sådan som man tror att man gör, varför går man då klädd eller uppför sig på det viset? Vi borde inte framställa oss som något vi inte är, framförallt inte när vi inte vill bli sedda som de vi verkar vara. Jag förstår inte problemet.

I de fall som ett första intryck är extra viktigt bör vi väl uppträda som oss själva. Var personlig, säg vad du tycker så länge det inte är alltför kontroversiellt eller rent av elakt. Klä dig som du vill och var uppriktig från början, alla tjänar på det, om inte annat så spar du åtminstone orden: “Jag är inte den jag verkar vara”.

Jag vaknade tidigt imorse, olidligt jobbigt var det att släpa sig upp ur sängen klockan sju, en timme efter att larmet väckt mig. Än värre blir det när jag upptäcker att hela världen är vit; fullkomligt, vintrigt vit. Jag som hade hoppats på golf och sol i påsk.

Anledningen till att jag gick upp var att jag hade körlektion, inte mitt favoritväder att köra bil i, men ändå. Väl där får jag reda på att jag blir tvungen att byta tid för halkbanan, ett jävla matte-prov hade hamnat ivägen. En drömstart på dagen. Varför är det alltid så här? När man väl planerar något går det åt helvete, det spelar ingen roll vad det är, när det ska vara, eller var. Men visst känner ni igen er, det blir aldrig riktigt som man tänkt sig.

Vad beror det då på? Vår högt aktade Ingemar Svensson hade nog sagt något sådant här: “Om ni inte är säkra, gissa på: Oljekrisen, Globaliseringen, Depressionen eller Klimatförändringen.” Jag tror mig kunna utesluta alla fyra i det här fallet.

Frågan kvarstår; varför? Jag tror att det finns ett generellt svar, men som dock inte är ett bra svar. Det finns runt sex miljarder människor i världen, alla har en fri vilja och alla planerar sina liv någorlunda fritt. Låt oss bortse från alla i tredje världen som enligt vår västerländska mening inte har några liv. Låt oss se till Sverige. Nio miljoner människor strävar åt olika håll, en lagbok med samma omfång som Göran Perssons midja och därtill allmänna vett och etikettregler som vi följer dagligen. Är det då konstigt att våra viljor ibland, eller i stort sett alltid, blir motarbetade? På det skulle jag vilja svara med ett bestämt ”aaah.” För visst känns det alltid lika konstigt när det inte blir som man tänkt sig, det känns alltid lika fel.  

Vi människor behöver utrymme för att åstadkomma det vi vill, det utrymmet finns inte nu. Det finns knappt plats att krypa fram längs golvet i det trånga rum som kallas Sverige. Antingen måste vi bli jävligt bra på att krypa eller så bygger vi ut rummet till en sal. En sal där alla får plats och alla kan höras, en plats som vi vill kalla Sverige.