Laberis

Jag är arton år; formellt sett är jag vuxen, sett till mig själv är jag fortfarande ett barn. Ett barn som tycker och tänker, ett barn som inte förstår sina egna begränsningar, ett barn som bara ser möjligheter.

Att vara vuxen medför skyldigheter och rättigheter och med det kommer ansvar. I det avseendet tror jag att alla blir vuxna i det ögonblicket de fyller arton, men egentligen handlar det om en inre mognadsprocess. Jag skulle vilja säga att det handlar om att bli en realist.

Att se vad som är möjligt och inte. Ett barn kan tänka vad som helst och ser inte vad som är realistiskt, på det sättet är vi barn naiva. Vi ser inga gränser, bara möjligheter. Ett barn kan komma med tusen olika lösningar på ett problem, lösningar som vuxna individer bara skrattar åt. Barn ser inte bara det som är realistiskt, barn ser allt.

Där skiljer sig de vuxna från oss barn, de är realister. Många är de möjligheter realister inte ser. Många är de fall då barn uppfattas som skarpsinniga och intelligenta. Anledningen är enkel, vi ser allt.

Jag tror att många av de kända tänkarna; Pelagius, Descartes och Einstein, för att nämna några namn, fortfarande var barn. De tänkte fritt och de var inte alltid realister enligt omvärlden. Världen behöver barn, de är vår framtid.

Mina arton år till trots, är jag fortfarande ett barn. För var dag som går känner jag mig dock äldre, jag är på väg att bli en realist, att bli vuxen på riktigt. Men fram till dess: våga kalla mig barn!

/P.