Idag har jag skrivit en masssa olika texter, en av dem var viktig, det var nationellt prov i Engelska B. En av dessa texter blev inte bra, det var nationellt prov i Engelska B. Besviken, trött och allmänt gubbgrinig på den fullständigt inkompetenta engelskalärare som gjort mig sämre än vad jag var tidigare under mina snart två år på gymnasiet, sökte jag tröst hos Bergqvist Skor. Nog fann jag trösten alltid. Två par helt klanderfria skor bara stod och väntade där på mig, precis så som skor brukar stå och vänta på mig varma aprildagar. Ett par gula och ett par vita, skinande som om själva solen trängde genom den halvmetertjocka betongväggen och visade att “här står vi”. Gult är fult har det sagts mig så dom fick stå kvar, dom vita står nu mer i skostället en trappa ned.
Nu har ni äntligen kommit igenom den allt annat än inkontemplativa inledningen som säger allt och ännu mer, om du förstår vad jag menar. I vilket fall så var det priset som jag reagerade över. Eller snarare det faktum att jag inte reagerade på priset när jag skulle betala. Jag har nämligen just fått ett sånt där vackert litet kort som är guld värt i många sammanhang.
-”900 kr tack”
-”visst här är kortet..”
Normalt sett, eller inte normalt, för det finns inget som är normalt, så hade jag tänkt över mitt köp betydligt mer. Jag menar 900 kr är ju en bra bit på vägen till en surfingbräda, jag har inte riktigt hittat den vägen eller snarare vågen än, men snart, snart så vill jag hitta den! Sensmoralen i dagens lilla historia ligger i att man ska vara försiktig när man handlar med kort, “för den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket!”
Loading ...