Laberis

Huvudet sprängs! Men. Det sitter kvar. Det sitter fast på en utsliten böjd nacke som vilar över ett utslitet bord. Ett bord som sett både medgång och motgång. Eller, förmodligen allra mest motgång. Motgångar då  sprängda huvud fallit allt längre ner mot bordskivans blanknötta yta, då ropen på hjälp kvävs i kväljningar och dimslöjor. Allt längre ner faller axlarna. Ögonen är blodsprängda och vattniga. Vita. Röda. Döda. Välkommen in i skrivsalen, platsen där du dör lite varje gång du nalkas dess dörr, där varje andetag är en kamp på liv och död. Platsen vars rykte är vida omnämnt. Platsen du aldrig kommer att glömma, hur gärna du än vill det. Idag var en sådan dag då jag kände att en liten del av mitt liv togs ifrån mig. Kyla, mörker, blod och tårar. Över golvet sveper en kall vind som suger tag i mig och försöker dra mig med. Jag står emot. Ett tag till. En. Minut. Jag lägger sista handen på mitt verk, ytterligare några rader av meningslöst skrivande. En sista reaktionsformel på papperet och allt är klart. Aldrig mer vill jag återse skrivsalen, aldrig mer vill jag ha Kemi B!