Det här är mitt talmanus till NP i Sv B våren 2009. Betyget blev MVG.
I krig och kärlek är allting tillåtet.
Eller?
Är det verkligen så?
Den frågan är det mycket lätt att man ställer sig, särskilt efter att man för fjärde gången under en nyhetssändning hör om nya terrordåd och nya konfliktupptrappningar runt om i världen.
Vad är egentligen rätt och vad är fel?
Svaren på denna fråga är lika många och lika varierande som personerna man frågar.
Anser ni t.ex. att det är rätt att misshandla oliktänkande för att nå ett högre syfte?
Rätt att anfalla polisen med stenar och järnrör för att visa vad man vill?
Rätt att döda civila i jakten på terrorister?
Jag tycker inte det.
För ändamålet helgar inte medlen.
Upploppen i Köpenhamn, som Johanne Hildebrandt berättar om i sin krönika, är ett exempel.
Det är väl självklart att de vill ha kvar sin ungdomsgård och det är väl samtidigt lika självklart att de måste få säga vad de tycker, att de ska få uttrycka sina åsikter.
Men det dom istället gör är att samla ihop så många ungdomar som möjligt och med våld försöker de ta kontroll över situationen. Att slåss löser inte problemet och de kommer inte att uppnå sina mål, om nu inte våldsamheterna i sig är själva målet.
Som Johanne Hildebrandt själv påpekar hamnar dessa upplopp långt utanför demokratins ramar och detta är naturligtvis inte bra. Inte för mig, inte för dig och inte för samhället.
Det finns dock andra sätt att uttrycka sig, metoder som står mer i enlighet till de demokratiska ramar som hela vårt samhälle vilar på.
I bilden Trädkramare, publicerad på samma sida som nämnda krönika, ser man ett av alternativen till våldet. Att krama träd passar visserligen inte för alla sorters demonstrationer och jag tror faktiskt att köpenhamnarnas ungdomsgård skulle rivas, även om ungdomarna gick ut i skogen och kramade träd.
Men det jag vill komma till är inte någon reklamkampanj för trädkramande. Jag vill bara visa att det finns alternativ.
Fredlig demonstration är den bästa.
Användandet av våld och andra icke-demokratiska metoder var dock inte köpenhamnarna först med. Inte heller värst.
Ett fruktansvärt exempel på när människor anser att alla medel är tillåtna för att nå ett högre syfte, är Rysslands agerande under kommunismens era.
Som ni alla säkert vet, fängslades eller mördades många människor, som på ett eller annat sätt inte ansågs gynna kommunismens utveckling. Resultatet blev att hela samhällsgrupper utplånades.
Tanken var god, men genomförandet inhumant
Ändamålet helgar inte medlen.
Nu kanske några av er tänker på USA:s krig mot terrorismen.
Ska man verkligen bekämpa våld med våld?
Som jag redan har sagt tycker jag att det är fel väg att gå, men vilken väg ska man då välja när terroristerna inte vill ha annat än våld?
De medel som används är de som för tillfället anses bäst anpassade, inte de som känns bäst ur moralisk synvinkel.
Så.
Vad är rätt och vad är fel?
Nu förstår ni nog hur komplex denna fråga är.
Avslutningsvis vill jag skicka med en hälsning till alla er härinne:
Jag förstår om ni är angelägna att slåss för det ni verkligen brinner för, men passa er för att gå för långt. Våld löser inga problem, har aldrig gjort det och kommer aldrig heller att göra det. Ändamålet helgar inte medlen.
Loading ...