Laberis

Här kan ni se den i Sverige mycket omtalade och starkt rekommenderade filmen. Så se den idag och tipsa alla du känner! Min favoritdel är när Dogge Doggelito kör en improviserad rap med slang! Mycket sevärt!

George, Jan, Sandhi. Fan va bra!

Det finns olika typer av arbetslöshet. Om man aldrig jobbat före det att man tar studenten blir man arbetslös, man blir det ovillkorligen och utan att ha smakat på att ha arbetat tidigare. Den andra vägen är den då man på ett eller annat sätt blir av med det jobb man haft. Den andra vägen var den som jag blev arbetslös genom och det känns förjävligt.

Jag fick ett brev hem från företaget, där stod det i princip att de inte behöver mig i sommar, vilket var väldigt konstigt. Framförallt med tanke på att jag mer eller mindre var lovad åtminstone en liten del av jobbet. Men. Man ska aldrig lita på någon verkar det som. Efter fyra år på samma företag är avskedet lika stelt som om jag varit där en dag. Ett papper. Lite text. En underskrift.

Med vänlig hälsning kunde lika gärna ha skrivits: Vi bryr oss inte.

Så nu är det väl kanske hög tid att dra sig ut och söka nytt arbete…

Hej.

Jag är ny här på sidan. Till att börja med måste jag säga att det kanske inte blir så mycket tid över till detta angenöma nöje, jag har så fruktansvärt mycket att göra nu. Ettorna har just skrivit sina upsatser och jag har nationella prov i Engelska B och eleverna i Svenska B och I engelska c har de just lämnat in sina uppsatser och jag måste läsa alla och det är bara alldeles för jobbigt. Hur ska ajg hinna allt? Och ikväll är det ju dessutom hockey, den kan man ju inte missa. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

Jag har så mycket på jobbet nu, jag blir helt tokig.

Nej nu ska jag gå och ha mina humörsvängningar på något annat ställe!

/LAD

Det här är mitt talmanus till NP i Sv B våren 2009. Betyget blev MVG.

I krig och kärlek är allting tillåtet.

Eller?

Är det verkligen så?

Den frågan är det mycket lätt att man ställer sig, särskilt efter att man för fjärde gången under en nyhetssändning hör om nya terrordåd och nya konfliktupptrappningar runt om i världen.

Vad är egentligen rätt och vad är fel?

Svaren på denna fråga är lika många och lika varierande som personerna man frågar.

Anser ni t.ex. att det är rätt att misshandla oliktänkande för att nå ett högre syfte?
Rätt att anfalla polisen med stenar och järnrör för att visa vad man vill?
Rätt att döda civila i jakten på terrorister?

Jag tycker inte det.

För ändamålet helgar inte medlen.

Upploppen i Köpenhamn, som Johanne Hildebrandt berättar om i sin krönika, är ett exempel.

Det är väl självklart att de vill ha kvar sin ungdomsgård och det är väl samtidigt lika självklart att de måste få säga vad de tycker, att de ska få uttrycka sina åsikter.

Men det dom istället gör är att samla ihop så många ungdomar som möjligt och med våld försöker de ta kontroll över situationen. Att slåss löser inte problemet och de kommer inte att uppnå sina mål, om nu inte våldsamheterna i sig är själva målet.

Som Johanne Hildebrandt själv påpekar hamnar dessa upplopp långt utanför demokratins ramar och detta är naturligtvis inte bra. Inte för mig, inte för dig och inte för samhället.

Det finns dock andra sätt att uttrycka sig, metoder som står mer i enlighet till de demokratiska ramar som hela vårt samhälle vilar på.

I bilden Trädkramare, publicerad på samma sida som nämnda krönika, ser man ett av alternativen till våldet. Att krama träd passar visserligen inte för alla sorters demonstrationer och jag tror faktiskt att köpenhamnarnas ungdomsgård skulle rivas, även om ungdomarna gick ut i skogen och kramade träd.

Men det jag vill komma till är inte någon reklamkampanj för trädkramande. Jag vill bara visa att det finns alternativ.

Fredlig demonstration är den bästa.

Användandet av våld och andra icke-demokratiska metoder var dock inte köpenhamnarna först med. Inte heller värst.

Ett fruktansvärt exempel på när människor anser att alla medel är tillåtna för att nå ett högre syfte, är Rysslands agerande under kommunismens era.

Som ni alla säkert vet, fängslades eller mördades många människor, som på ett eller annat sätt inte ansågs gynna kommunismens utveckling. Resultatet blev att hela samhällsgrupper utplånades.

Tanken var god, men genomförandet inhumant

Ändamålet helgar inte medlen.

Nu kanske några av er tänker på USA:s krig mot terrorismen.

Ska man verkligen bekämpa våld med våld?

Som jag redan har sagt tycker jag att det är fel väg att gå, men vilken väg ska man då välja när terroristerna inte vill ha annat än våld?

De medel som används är de som för tillfället anses bäst anpassade, inte de som känns bäst ur moralisk synvinkel.

Så.

Vad är rätt och vad är fel?

Nu förstår ni nog hur komplex denna fråga är. 

Avslutningsvis vill jag skicka med en hälsning till alla er härinne:

Jag förstår om ni är angelägna att slåss för det ni verkligen brinner för, men passa er för att gå för långt. Våld löser inga problem, har aldrig gjort det och kommer aldrig heller att göra det. Ändamålet helgar inte medlen.